Diverse Pressklipp

                                                                                                                                          050620

                                                                                                                                          Kimmo Hakonen ställer ut på
                                                                                                                                          Göteborgs konstförening
                                                                                                                                          20/8–11/9 2005

                                                                                                                                          UNDERMEDVETNA VÄRLDAR
                                                                                                                                          Kimmo Hakonen låter bronset ge form åt känslorna

                                                                                                                                          Att gjuta skulpturer i brons är en lång process av hantverk.
                                                                                                                                          För Kimmo Hakonen är det också en resa i det inre. Han tar sats djupt i barndomen för att hitta det ocensurerade uttrycket åt tankar och känslor som ligger förborgade.

                                                                                                                                          Kimmo Hakonen och Vladimir Stoces bär ett slags silverfärgade rymddräkter med visir, förkläden och stövelskydd i aluminium mot hettan när de gjuter Kimmos bronser på Konstnärernas Kollektivverkstad.

                                                                                                                                          Från en travers i taket styr de försiktigt den dieseluppvärmda degeln och häller en stråle smält brons, 1150 grader och glödande gulvit, i en efter en av de ihåliga formerna nerstuckna i en kista med sand.

                                                                                                                                          Det intensiva ljuset är så starkt att det genomlyser den stora tunga degeln som avger svettdrivande värme och rök likt en tidlös lavaström.

                                                                                                                                          Vi står på betryggande avstånd, en liten samling åskådare som brister ut i en applåd när de sista dropparna fyllt formerna för att bilda skulpturer och återstoden samlas i tackor för återanvändning.

                                                                                                                                          Kimmo och Vladimir är nöjda med gjutningen så långt. Bara en form har spruckit lite, det var en ängel som en kollega gjort. Av ekonomiska och praktiska skäl gjuter man ofta skulpturer från flera konstnärer samtidigt.

                                                                                                                                          – 20 procent brukar gå åt skogen men den här gången har vi lyckats bättre, säger Vladimir Stoces som arbetat på avdelningen för bronsgjutning i tio år, belägen högt upp i det gamla sockerbruket.

                                                                                                                                          Total koncentration är en förutsättning.

                                                                                                                                          – Blir man stressad kan det gå olyckligt. Det har hänt att deglar spruckit och 100 kilo flytande brons kommit ut på golvet. Men inte här.
                                                                                                                                          Den allvarligaste incident Vladimir varit med om var när en glödande droppe hamnade på ett verktyg som är vått.

                                                                                                                                          – Då kan det bli en explosion och regna brons.

                                                                                                                                          Bronsgjutning är frukten av en lång planering.

                                                                                                                                          Processen inleds redan när Kimmo Hakonen gör skulpturerna i vax. Han doppar formerna i en vätska och lägga på grafitpulver och molochite (keramiskt material) så att han får ett skal som han bränner vaxet ur.

                                                                                                                                          Sen sintrar han det i en ugn så att molekylerna i keramiken strålar samman i ett solitt material. Principen är samma som när man bränner stengods.

                                                                                                                                          Längst ner har han satt trattar med små kanaler genom vilka det flytande bronset ska ta sig in och fylla upp alla ihåligheter för att bilda skulpturen. Och rök ska ta sig ut ur.

                                                                                                                                          Trattarna hamnar överst när han sticker formarna upp och ner i sandlådan för att få stabilitet vid hällningen.

                                                                                                                                          – Det är viktigt att ta skulpturerna i rätt ordning. När bronset är varmast häller vi i formerna med de finaste detaljerna. Det blir snabbt segare och har svårare att ta sig fram, förklarar Kimmo.

                                                                                                                                          – Det får inte bildas vakuum i formen för då blir inte skulpturen hel. Därför måste man ha rökkanaler på skulpturen i gjutningsskedet.

                                                                                                                                          I väntan på att skulpturerna ska stelna och befrias ur sina inkapslingar går vi in i ett angränsande rastrum och dricker, som traditionen bjuder, öl vid ett bord. Från fönstret har vi en hänförande utsikt över hamninloppet med älvsborgsbron.

                                                                                                                                          – Bronset är skört och kan brytas lätt, därför väntar vi, fortsätter Kimmo som passar på att berätta om hur hans konstverk växer fram.

                                                                                                                                          Det börjar med att han skapar former i vax.

                                                                                                                                          – Jag jobbar mycket med undermedvetna världar. Det är olika känslor och tankar som är konstituerade i bronset.

                                                                                                                                          Skapandet uppstår ur en process där han bara leker och kan komma tillbaka till sitt barnstadium, där han är utan censur och lagar.

                                                                                                                                          – Där har jag en frihet och låter händerna styra, det går utan att tänka i en omedveten process. Jag bryr mig inte om att analysera utan låter det bara ske.

                                                                                                                                          Först efteråt kan han släppa in intellektet för att se om han ljugit för sig själv eller talat sanning.

                                                                                                                                          – Det kommer tårar emellanåt. Men jag vet fortfarande inte vad det är, rent intellektuellt.

                                                                                                                                          När han jobbar i ateljén hemma i Utby skriver han engelska titlar till sina tidigare verk som kan ge ledtrådar till den inre formvärlden, som han i skrift försökt sammanfatta som Kärlekens modersmål.

                                                                                                                                          – Jag har sån känslomässig kontakt med engelskan.

                                                                                                                                          Det är överlevnadskonst, gjord på instinkt för att inte bryta ihop av obearbetade känslor. Han ger ett exempel.
                                                                                                                                          – Jag hade en skulptu
                                                                                                                                          rlärare som motarbetade mig och var elak. När han dog kände jag en sådan lättnad i själen, det var så skönt. Så får man inte tänka men jag censurerade inte.

                                                                                                                                          En konstnär ska utmana samhällets gränser.

                                                                                                                                          – För mig handlar det om att hitta känslomässigt nya infallsvinklar. Jag vill utvidga gränser för medvetandet för folk. Göra ens egna känslor rumsrena.

                                                                                                                                          Vi går tillbaka till gjuteriet och lyfter över formerna från sandkaret ut på golvet där de kan svalna snabbare innan vi går ner en trappa till matsalen och spisar ett fat lasagne som Vladimirs son, som är kock, har gjort.

                                                                                                                                          Sen är det äntligen dags att återvända igen och hamra bort skalet och förlösa skulpturerna, som Kimmo blir nöjd med. Men mycket jobb återstår. Han ska ta bort tratten med en vinkelslip och blästra.

                                                                                                                                          För att få skulpturerna lika svarta som teckningarna värmer han dem igen och sprayar med svavellever upplöst i vatten.

                                                                                                                                          Kimmo Hakonen visar sina skulpturer och teckningar i en utställning på Göteborgs konstförening med vernissage 20 augusti. Den pågår till den 11 september 2005. I ett av rummet bygger han en stor skulptur i patinerat gips som besökarna kan gå in i, ett själens förrum.

                                                                                                                                          I lilla galleriet visar samtidigt hustrun Tina Haldorsson målningar.

                                                                                                                                          JAN BERGMAN

                                                                                                                                          Mångfaldigande och utnyttjande av text och bilder är ej tillåtet utan upphovsmannens tillåtelse.
                                                                                                                                          Copyright text: Jan Bergman

                                                                                                                                          Mer av Kimmos och Tinas konst finns på
                                                                                                                                          https://www.kimmo.nu/ samt
                                                                                                                                          http://www.haldorsson.com/

                                                                                                                                          Målerisk djärvhet

                                                                                                                                          Målaren Kimmo Hakonen räds inte det storslagna uttrycket. Oförväget går han på dukar i storleken två gånger två meter och lägger färgen med pensel. trasa eller direkt med händerna när det känns nödvändigt.
                                                                                                                                          Kontakten med färgen är omedelbar och han går så helt upp i själva måleriprocessen att omvärlden försvinner och det undermedvetna tar över. Först efteråt kan han själv borja nysta upp trådar och se vad det egentligen handlar om.

                                                                                                                                          Det djärva och spontana greppet är också det som först dominerar intrycket av de stora målningar han visar på Galleri Bacchus. Men betraktar man dem närmare, helst på avstånd, märker man snart att det inte bara är fråga om en omedelbar expressionistisk utlevelse utan också en mycket medveten bearbetning av färg och formelementen.

                                                                                                                                          Målningen Viskningen. som hänger längst in i fonden i av galleriet. har en rumslig form som inbjuder betraktaren att gå in i ett landskap av skuggor och dagrar, varierande från varmt rött och brunt över grönt i skiftande nyanser till kyligt gult. Det kan vara skuggan under ett stort träd som bildar en ombonad, och välkomnade grotta.

                                                                                                                                          A view från a point under the bed har en mörkare grundton och ger mer intryck av ett stadslandskap där skönt harmoniska partier av samstämda färgytor bryts av en dramatisk rörelse mitt i bilden. Den något kryptiska titeln härrör sig från ett barndomsminne, kanske av övergivenhet eller mörkerädsla.

                                                                                                                                          I en serie mindre målningar i färg och svartvitt, utförda i en blandning av oljepastell, kol och akrylfärg, visar han att han också kan bygga upp en väl fungerande komposition med enkla medel i det lilla formatet.

                                                                                                                                          INGER LANDSTROM
                                                                                                                                          Borås Tidning 13 november 1995

                                                                                                                                          I det irrationellas utmarker

                                                                                                                                          På Galleri Bacchus väntar mötet med en målare som vänder ryggen mot allt vad realism heter. Kimmo Hakonen släpper alla förtöjningar och störtar sig huvudstupa ner i det undermedvetna flödets djup. Med kraftfulla färgeffekter och primitiva teckenformer attackerar han duken i en frustande vitalitet som närmar sig Cobra gruppens spontana expressionism.

                                                                                                                                          Sin egentliga konstutbildning inledde Hakonen så sent som i början av 90talet, efter att ha avbrutit sina nästan fullföljda studier till civilingenjör vid Chalmers. Det innebar en tvärvändning som han upplevde som en befrielse, en öppning mot det egna jagets inre. Det irrationella, ostrukturerade, vällde fram i målningarnas intuitiva bildspråk, balanserande på gränsen mellan abstraherade antydningar och figurativt berättande.

                                                                                                                                          Själv talar Hakonen lyriskt om sitt målande som ”en simtur likt en delfins i känslornas ocean”, och kanske är det den jämförelsen som får mig att se en delfinstjärt sticka upp som ett livsbejakande, klarrött utropstecken ur ett hav av lysande gult och grönt i målningen Eftertanke.

                                                                                                                                          Men samtidigt anar jag också en dubbelhet i denna och flera andra målningar förekommer former som för tankarna till tekniska konstruktioner. Visst är det en räls som går fram med bestämd precision ända till det dramatiska stoppet vid delfinens nedslag, och den vingmutterliknande form som återkommer så ofta i bilderna nog är den mycket lik de där nycklarna som man skruvar upp mekaniska leksaker med…

                                                                                                                                          Mitt i all spontaniteten finns strukturen där, trots allt, tydligast synlig i den storslaget dramatiska svartvita kompositionen i tusch och kol på akvarellpapper,som bildar blickfång i galleriets fond. Som på en scen med djupperspektiv grupperar sig figurerna i ett drömliknande skådespel, tecknade med varlig hand. Det omedvetna har kommit upp till ytan, utan att förlora sin suggestiva kraft. 0

                                                                                                                                          INGER LANDSTRÖM
                                                                                                                                          Borås Tidning 1998 01 19

                                                                                                                                          Vildvuxna känslor i färgrikt måleri

                                                                                                                                          Kimmo Hakonen är en Göteborgskonstnär som gör stora expressiva målningar. Det är mer känsla än intellekt bakom färgkaskaderna.

                                                                                                                                          Kimmo Hakonen är född i Finland i början av sextiotalet. Sin skolning har har fått i Sverige.Han har gått på KVkonstskola och på Hovedskou i Göteborg, dar han lever och verkar.
                                                                                                                                          Sin första separatutställning i Halland hade han 1995, då han ställde ut på Stadshuskuben i Falkenberg.
                                                                                                                                          De närmsta veckorna visar han måleri och grafik i Folkets hus i Varberg.
                                                                                                                                          De stora oljorna är suggestiva färgexplosioner. Han målar associativt och känslomässigt och skapar sig så en drömlik symbolvärld, vars koder han nog själv bara känner. Mot dessa stora känslor pa stor duk bryter hans små akrylmålningar i ödesmättade gråtoner. Här handlar det om undergångsstämningar och onda förebud.

                                                                                                                                          Även i serigrafierna jobbar han omväxlande i färg och svartvitt. Men grafiken skiljer sig frän mäleriet genom att det är mer föreställande, mer prydligt. I grafiken tycks Kimmo Hakonentämja sina annars vildvuxna känslor och den yviga penselföringen blir till fina linjer.

                                                                                                                                          Malin Henrikson
                                                                                                                                          Hallands Nyheter 16 Februari 1998

                                                                                                                                          Måleri Folkets hus, Varberg

                                                                                                                                          Kroppslig och verklig poesi

                                                                                                                                          Lyrik kan man bokstavligen se och läsa på Galleri Bergman där Bildkonstnären Kimmo Hakonen och poeten Per Gunnar Kramer gjort en gemensam Utställning.En rad av texter finns uppsatta på vägarna Det är korta texter i svart på glänsande stålplattor. Plattorna står i stark kontrast mot Hakonens grafiska blad som är drömbilder, men utan surrealismens hårda kanter och hissnande glidningar över förbjudna landskap.Hakonens drömmar är mjuka och lyriska vilket förstärks av den ljusa färgskalan. Det finns en förbluffande parallellitet mellan Kramers texter och Hakonens bilder trots att de ar framställda var för sig och oberoende. Det råkar bara vara så att de två har samma inställning och råkat mötas. Orden förklarar inte bilderna och bilderna förtydligar inte orden. De bara finns där samtidigt och i samma lokal. Hakonens konst är inte märkvärdig och det är inte heller Kramers lyrik men tillsammans bildar de en fungerande helhet.

                                                                                                                                          Crispin Ahlström
                                                                                                                                          Göteborgs Posten 1998 01 18

                                                                                                                                          Grafitgrått lugn möter vilda färger

                                                                                                                                          Pannhuset vid Röda sten har sina alldeles speciella kvaliteter som effektfullt kan utnyttjas i konstnärliga sammanhang. Det är inte bara den stora salens väldiga mått och sakrala karaktär som man kan spela med och mot; det gäller i lika hög grad all kvarlämnad graffiti frän den tid då den gamla byggnaden var ett rivningsobjekt. Vi har kunnat se det förut, men det är alldeles speciellt tydligt nu när Kimmo Hakonen och Britt Ignell har gjort en gemensam utställning, installation.

                                                                                                                                          Mitt i den mörklagda salen har Kimmo Hakonen ställt upp några stora målningar som Iyses upp med strålkastare. I bakgrunden anar man de råa fårgerna och formerna i graffitin. Nästan samma tuffa färg och formspråk använder sig Hakonen av och därför uppstår det ett slags dialog mellan väggamålningarna och konstverken. Det är ett käftande eller tjötande där ord, grammatik och syntax starkt skiljer sig från det vi är vana vid i till exempel sobra konsthallar och museer.

                                                                                                                                          Trots att Kimmo Hakonen kommer från finska Björneborg och är utbildad i Göteborg pa Hovedskous så är hans måleri mera tyskt än nordiskt. Han har mer släktskap med de en gång vilda i Berlin än nordiska ljusets efterföljare. Han målar i en postmodernistisk expressionism med en uppsättning symboler som är hans helt egna och svåra att tyda. TroIigen ska de mera kännas än förstås.

                                                                                                                                          Som en absolut motsats till all denna vildhet i Hakonens och det anonyma måleriets på våggärna står Britt Ignells skulpturer. Genom en skicklig, mjuk ljussättning träder hennes verk fram, liksom de kommit svävande in. bara finns där som en stillhetens domän mitt i all rörelse. Kontrasten understrvks av att hennes verk är mycket färglösa. ett slags grafitgråhet. I centrum ser man en klassiskt enkel byst och kring den har hon placerat raffinerat gjorda abstrakta former. Efter som Ignells skulpturer är asymmetriskt placerade i salen blir de inte den stormens öga kring vilket vildheten dansar, utan en kontrapunkt nära periferin. Det blir en skickligt och dynarniskt skapad helhet. Det blir ett stumt skådespel. som nästan (men bara nästan) är teatral.
                                                                                                                                          Hur mycket omgivningen och iscensåttningen betyder för konsten kan man uppleva om man besöker den separatutställning Kimmo Hakonen samtidigt har på Galleri Bergman. Här i intensivt ljus och utan att ta spjärn mot lokal och medspelare. tappar hans måleri mycket av sin kraft. Då betvder titlarna mycket mer, blir till och med nödvändiga för att man ska få kontakt med själva måleriet. Hakonens verk på galleriet är självklart inte sämre än det han visar i Pannhuset. men den skillnad man upplever understryker den betydelse iscensättningen har.

                                                                                                                                          Crispin Ahlström
                                                                                                                                          Göteborgs Posten 20 Januari 1997

                                                                                                                                          Motsatsers möte

                                                                                                                                          Det väldiga, säregna rummet utnyttjasttjas effektivt, takhöjden, dunklet och ojämnheterna tvinnas samman med konstverken till en viktig del av helheten.

                                                                                                                                          Hakonens målningar tycks vid första anblicken nästan smälta ihop med graffitin på väggarna, även om målningarna hänger mitt i lokalen.

                                                                                                                                          Färgkaskader är definitivt rätt ord, hans bilder är fvrverkerier i skarpa, rena färger. Lekfullheten och de drastiska infallen är bärande element liksom den snabba rörelsen, farten. Ett myller av former och figurer verkar sprungna ur själva penseldraget; insekter och människodjur i fragmentariska landskap och situationer. Det finns inte mycket av strikt komposition eller planläggning bakom dessa bilder. Istället verkar varje målning ha växt fram intuitivt under arbetets gång och gestaltar en egen, autonom värld. Ofta både vackert och väl sammanhållet, även om en del sekvenser ännu känns ofärdiga.

                                                                                                                                          Parallellt visar Hakonen en utställning på Galleri Bergman. Målningarna är liknande men mindre till formatet och inte lika monumentala och på samma sätt en del av rummet.

                                                                                                                                          Per-Gunnar Kramer
                                                                                                                                          Göteborgs Tidningen januari 1997

                                                                                                                                          Färgstarkt måleri och trattar i stål

                                                                                                                                          MÄLERI, SKULPTUR
                                                                                                                                          Kimmo Hakonen, Isabelle Federkeil
                                                                                                                                          Konstforum, Norrköping

                                                                                                                                          Kimmo Hakonens konst är i många fall lika färgstark som någonsin inledningsmusiken. Stora dukar i olja och akryl flödar av färg i ett abstrakt, suggestivt, drömlikt måleri.

                                                                                                                                          Ett färgsprakande, nästan explosivt bländande måleri i rött och orange pålagt med bred, otålig penselföring. Det är en känsla, ett stillstånd, en drömlik tillvaro som antyds och här finns bara en svag indikation på mänskligt liv.
                                                                                                                                          I mindre format målar Kimmo Hakonen i svart, vitt och gråton. Dessa verk andas katastrof. Här insinueras ödeläggelse och hotande förödelse. Anade gestalter i raserade miljöer berättar om tragedier.

                                                                                                                                          Icke verbal kommunikation kallas en svit serigrafler i gråton och här är abstraktionen inte driven lika långt. Man skönjer detaljer men har svårt att analysera sammanhanget.
                                                                                                                                          Här lättar också den ödesmättade stämningen något även om Domedagsprofeten med sina utspärrade armar verkar hotfull.

                                                                                                                                          Ulla Brogren
                                                                                                                                          Norrköpings Tidningar 12 November 1997

                                                                                                                                          Språk från det innersta och från fjärran rymder

                                                                                                                                          Målningar med starkt expressiv klang, höga i färgerna, obändiga i formen. Sådan är Kimmo Hakonens konst. Förbryllande plåtkonstruktioner, mittemellan funktion och fiction, vridna rör och något som skulle kunna ha varit ett avgasrör fast ändå inte, så tänker man om Isabelle Federkeils skulpturer.

                                                                                                                                          De båda är spännande kontraster på Konstforum
                                                                                                                                          just nu, särskilt intressanta att jämföra.

                                                                                                                                          Det vi väljer att kalla obändigt finns hos båda, här finns ett material att bemästra, ett liv att besegra. Starka krafter drar. åt ett håll, konstnärerna tar tag i det mest vresiga och vi ser de fighter som har givit resultat.
                                                                                                                                          Det känns mycket friskt och hoppfullt, uppmuntrande.
                                                                                                                                          Kimmo Hakonen är från finska Pori men är verksam i Göteborg. I Norrköping förekom han senast förra året på Arbetets museum i det konstnärliga möbelprojektet. Han är ett behärskat ”vilddjur”, sensuell och med den verkan som ”automatisk skrift” vill nå. Han talar också mindre hetsigt i en svit svart/vita bilder.

                                                                                                                                          BrittMarie Engdahl
                                                                                                                                          Folkbladet Norrköping 14 November
                                                                                                                                          Konstforum
                                                                                                                                          KIMMO HAIKONEN
                                                                                                                                          ISABELLE FEDERKEIL
                                                                                                                                          Måleri och objekt

                                                                                                                                          Ett flöde av färg och uttryck

                                                                                                                                          En stor finne som målar stora tavlor, det är Kimmo Hakonen, som just nu ställer ut i Stadshuskuben i Falkenberg. Han år född 1962, och sedan femårsåldern bosatt i Göteborg. Där har han gått på KVkonstskola och Hovedskous med måleri som huvidinriktning,
                                                                                                                                          I Kuben finns ett antal dukar i det större formatet, en del teckningar i tusch och kolkrita samt några skulpturer.

                                                                                                                                          Utstrålar harmoni
                                                                                                                                          Kimmo Hakonen tittar både inåt och utåt i sin konst. Han jobbar utifrån känslor minnen, fragment och lukter. Associationerna flödar, han vet inte riktigt var han slutar när han börjar.
                                                                                                                                          För mig liknar måleriet en psykoanalytisk process, det är ett sätt för mig att bearbeta känslor och händelser i nuet och det förgångna. Kärnan i mitt målande är färgen, det är de olika färgnyanserna som beskriver det jag vill gestalta, säger Kimmo.Låter det avskräckande? Faktum år att de gigantiska oljorna först kan te sig som en förvirrad samling färger, satta på duk i något slags frenesi. Men om man tittar ett slag utstrålar de en harmoni, som om att något är färdigt. Konstnären vet att han är klar, han har kommit till ro.Det stora formatet passar Kimmo Hakonen. Han har försökt måla mindre men det är svårt. Hans känslor är av den .storleken att de inte kan trängas ihop på ett format som passar över mosters byrå.Men i Kuben fungerar det mycket bra. Titten utåt, i den stora världen, hittar man hos Kimmo Hakonen i skulpturerna och i viss mån i teckningarna. Två små terrakottaskulpturer och en större kvinnofigur i den originella tekniken armerad betong utstrålar både styrka och ömhet Och en mycket god blick for anatomi och rörelse.

                                                                                                                                          Två skilda sidor
                                                                                                                                          Där oljorna flödar av färger och utryck, har teckningarna en ganska kompakt och knuten tramtoning. Två sidor av ett sjalsliv kanske, som tar sig olika utryck.I allt det introverta hos Kimmo Hakonen finns också en stark vilja att förmedla och ge till andra det han har skapat. Han liknar konstnären vid en tibetansk munk som skänker en andlig dimension till människors vardag och i gengäld far mat och dryck i utbyte. Kimmo han skänker och vad han får i utbyte det återstår att se.

                                                                                                                                          Lotta Bergström
                                                                                                                                          Hallands Nyheter 23 maj 1995

                                                                                                                                          Känslorna styr bilden

                                                                                                                                          Han gräver ur sig själv när han skapar sina mustiga färgrika bilder. Öser ur den outömliga källa som det inre livet är. De flesta måliningarna saknar titel för att inte styra tolkningen.

                                                                                                                                          För Kimmo Hakonen hoppas att betraktaren skall känna igen sitt liv genom att urskilja hans i bilderna. Då har jag kommit närmare målet.

                                                                                                                                          Han talar om sitt skapande med en glöd som riktigt bränner.
                                                                                                                                          När jag första gången fick penseln i hand förstod jag att detta hade jag gjort i hela mitt liv Jag hade hittat hem. Här var motorn, kärnan till allt, säger Kimmo Hakonen om den dag för ett par år sedan när han tog steget och började pröva på måleriet.
                                                                                                                                          Till 96 procent färdig civilingenjör satt han i ett bås på Volvo och gjorde examensarbetet. Och insåg att han var på fel plats. Han följde sin intution,gick ett år på KV konstskola och kom sedan in på Hovedskous Målarskola. Idag är han 35 år och livnär sig som konstnär och form
                                                                                                                                          givare. Kimmo Hakonen lever nära sina känslor som är källan till bilderna.
                                                                                                                                          -Så fort känslorna kommer med i spelet blir det något annat.
                                                                                                                                          Hans känslor formligen, flödar över dukarna. I klara färger spelas hans inre upp.
                                                                                                                                          När man väl gräver i slammet på botten, därnere vid kärnan blir det personliga allmänt. Vi är trots allt väldigt lika på den nivån, säger han.
                                                                                                                                          Skapandet blir samtidigt ett slags klargörande av de egna känslorna.
                                                                                                                                          Frågetecken rätas ut, trådar nystas upp och jag kan upptäcka saker som ligger långt tillbaks i tiden.
                                                                                                                                          Att sitta passiv och invänta inspirationen tror Hakonen inte på.
                                                                                                                                          Nej, det är något man får arbeta sig till, säger han och berättar om de världar han bygger upp (där på de generösa dukarna.
                                                                                                                                          Jag har nått målet om någon hittar hem till sin egen värld via min.
                                                                                                                                          Av någon anledning halkar samtalet in på cyklar och landar någonstans där cykla blir ett sätt att njuta av stunden. Att målet inte är det viktigaste, utan färden. Allt skall vara så effektivt och perfekt i dagens samhälle. Vi borde tänka mer på känslorna och att må bra. Säger en konstär som skapar känslosamma bilder.

                                                                                                                                          Anna Berglund
                                                                                                                                          nya ST tidningen 29 oktober 1997

                                                                                                                                          Galleri Koch

                                                                                                                                          Formar fritt sin vardag

                                                                                                                                          -Jag hade min civilingenjörsexamen klar till 96 procent. Slutprovet i elektroteknik var avverkat vid Volvo. Det återstod bara två omtentor vid Chalmers. Då kom jag plötsligt till insikt – det var fel kille på fel plats!

                                                                                                                                          Den som säger detta är Kimmo Hakonen i Utby i Göteborg. Impulsiv och nyfiken på livet slog han plötsligt helt om. Han bytte en till synes säker och trygg karriär inom industrin mot en oviss men för honom själv mer lockande tillvaro. I dag är han konstnär, en fri arbetare i vingården. ”Life begins at forty” heter det ju i den gamla klyschan, och 40 år är just vad Kimmo Hakonen fyller imorgon, den 15 april. Han såg dagens ljus första gången i Finland i den snart 450 åriga gamla handelsstaden Björneborg vid Kumo älvs utlopp i Bottniska viken. Där bodde han han till fem års ålder, då familjen flyttade till Göteborg. Men till Björneborg, som numera mest är känd för sin årliga jazzfestival, återkommerhan under skolloven med jämna mellanrum. I Göteborg växte han upp i Gamlestaden. Familjen bodde på Artillerigatan och lekplatsen var nere vid säveån. Där har Kimmo idag en liten träsnipa.

                                                                                                                                          Nyfiken på världen
                                                                                                                                          Efter några år på Chalmers tog han ett sabbatsår. Han ville ut och se sig omkring. – Först var jag ett halvår i London och sen lika länge i New York. Jag försörjde mig med olika svartjobb – på restauranger, hotell, rivningsfirmor och liknande. Det året gav mycket. Jag fick många kontakter och kunde fräscha upp engelskan säger han. Efter hemkomsten återvände han till studierna på Chalmers. Några år senare var det dags för examensprov på Volvo. Det gav 25 000 kronor. Trots att bara två omtentor återstod för slutexamen tog han istället pengarna och drog ut på en ny resa. – den här gången österut. –det blev transibiriska järnvägen till Peking. Jag försörjde mig med diverse småjobb, berättar han. – Tibet fängslade mig. Människorna var rakryggade och stolta och lätta att komma till tals med. Deras klädsel var rikt utsirad och konsthantverket av hög klass. Konstintresset vaknade tidigt hos den unge vagabonden. Som tonåring sysslade Kimmo med fotografering och regisserade ofta sina kompisar när han skulle plåta dem. Det hade han också mycket nytta av, när han efteråterkomsten från sin andra långresa fick anställning på ett tidningssätteri. Datorer var Kimmo hemtam med redan på Chalmers och vid layoutarbetena med tidskrifterna fick han ytterligare färdigheter.

                                                                                                                                          Konsten blev på allvar
                                                                                                                                          Det här var i början av 1990-talet och det var nu som Kimmo tog de avgörande stegen in i konstens värld. Han inledde med kurser hos KV:s konstskola. Sedan kom han in på Hovedskous konstskola och gick ut 1994. Redan under studietiden ställde han tillsammans med en av sina lärare ut grafik i både Tyskland och Luxemburg, och ännu mer har det blivit efter hand. När Folke Edvards hade invigning i pannhuset på Röda Sten i januari 1997 deltog Kimmo Hakonen med oljemålningar och fick goda recensioner. Han har också ställt ut på flera ställen i Göteborg, Borås, Falkenberg och i Stenungsund för att nu ta några exempel. I Finland har Kimmo visat sina alster i Helsingfors och i sin födelsestad Björneborg. I augusti ställer han ut skulpturer i brons i Borås och det är också klart med en utställning i Stockholm i januari nästa år. –Jag kan inte försörja mig enbart på min konst. För att kunna leva får jag också ta uppdrag från reklambyråer, företag och liknande intressenter. Hittills har det blivit många spännande uppgifter som att arbeta med tredimensionella multimedia, syssla med screentryck, vara formgivare åt möbelindustrin och så vidare.

                                                                                                                                          Flödande Färg
                                                                                                                                          I sådana fall rättar jag mig efter kundensönskemål, men när det gäller mitt eget konstutövande är jag kompromisslös. Jag målar inga älgar. Mina motiv är abstrakta. Jag låter färgen flöda. Hans egen definition om vad han håller på med är denna: – Jag arbetar med måleri, teckning och grafik fritt ur det undermedvetna och låter känslan styra. När det känns rätt blir man upprymd av en känsla, av själslig rikedom, som att ha skapat en vän, någon att prata med, ett liv. Kimmo Hakonen brinner för konstenpå många sätt, och han delar gärna med sig av sitt intresse. Under flera somrar har han lett konst kurser i Bohuslän och i Skåne samt på Öland. Vid ett sådant tillfälle möte han förövrigt sin sambo Tina Haldorsson. Idag har de tre små söner tillsammans. Kimmo har även varit aktiv på Konstnärernas Kollektiv Verkstad i Göteborg. Där satt han med i styrelsen och ansvarade en tid för den grafiska verksamheten. Han är medlem i Grafik i Väst, och blev mäkta stolt när han valdes in i Grafiska Sällskapet i Stockholm, 1999 fick Kimmo Göteborgs stads kulturstipendium.

                                                                                                                                          Designade spritflaska
                                                                                                                                          Men den belöning han kanske sätter allra främst är är ett internationellt designerpris, som delades ut i Bryssel. En finsk kamrat som också bor i Göteborg, Mika Pirttimäki hade tillsammans med ett Lidköpingsföretag tagit fram en ny vodka, som marknadsförs under namnet Tors Hammare. För lanseringen i USA, som lär vara framgångsrik, bad Mika Kimmo att formge buteljen och den blev så lyckad att den prisbelönades. Kimmo Hakonen har inga som helst bekymmer med fritiden. Två gånger om dagen drar han sig undan en stund för meditation. Arbetsdagen går sedan till dels eget konstskapande, dels åt uppdragsgivare, och resterande går åt till familjen. Barnen har en stor plats i hans liv och tillsammans med femåringen lär han sig också själv att spela piano.
                                                                                                                                          Bo Nilsson 031-62 40 00 namn@gp.se

                                                                                                                                          Kimmo Hakonen
                                                                                                                                          Fyller 40 år den 15 april 2002
                                                                                                                                          Yrke: Konstnär och designer
                                                                                                                                          Bor:Radhus i Utby
                                                                                                                                          Familj: Sambo Tina Haldorsson, sönerna Tim Ask Månstråle, 5 år, Jack Lou Silvermåne, 3år, Leon Vide Månsten, 1 år
                                                                                                                                          Intressen: Båtliv, musik, litteratur och filosofi
                                                                                                                                          Bilden: Tagen i ateljén i trädgården med barnen Jack och Leon.